Ok, ok, det var mycket tyst ett tag. Ett långt tag. Det var många orsaker till det men tar för lång tid att förklara. Jag har i alla fall bestämd mig att fortsätta att skriva här. Kanske lite mer regelbundet, lite mer fokuserad.
Det har snart gått tre dagar efter åter en målgång vid Kalmars Ironman. Min bästa tid sedan 14 år! Jag hade en plan innan, utstuderad i detalj och den genomfördes så pass bra att fram till km 28 var avvikelse 2:07 min, till slut tappade ytterligare 10 min. Men so what! Ännu en tävling som gav en extra kick då jag fick en extra kick av att den egna planen fungerade.

Ute på banan möte jag många som jag ändå undrade om de hade en tydlig plan vad de skulle göra. Jag vet så klart inte men jag undrar ändå: Har man alvarligt tänkt sig att cykla avsiktligt 180 km med en gnisslande kjedja eller en kedja som hoppar? En växel kan börja krångla under ett lopp, det händer (tom på Tour de France ;-) ) men en kedja tappar inte all olja under en regnfri dag.

Deltagarna verka över lag mycket väl förberedda i form av fysiskt träning. Men det finns andra aspekter.

t.ex vattnet hade 16 grader. Det är kallt speciellt när man utsätter huvudet för denna vattentemperatur i långt över en timme. Det kan bl.a påverka balanssinnet och välmående. Man kan förbättra denna situation avsevärt med en neoprenluva. Men jag såg inte många vid starten som hade en. Jag testade mina bägga två vilken som skulle passa bäst. Under simningen tyckte jag aldrig att det var kallt, - men det var det absolut under torsdagen vid test av originalbanan. Och på fredag var det vågor så att man långt ute delvis inte såg piren som vi simmande runt vid tävlingsdagen.

Jag är ingen elittriatlet. Det finns vid varje tävling många i resultatlistan före mig. Men jag har varit med länge och skaffade mig en viss erfarenhet som kanske en och annan är intresserad av att ta del av. Kanske vill du själv någongång i framtiden köra din första Ironman eller vill förbättra din tid. Alla kan blir bättre. Alla! Fördelen med triathlon är att det finns alltid något man kan förbättra.

Synpunkter är alltid välkomna.

En längre analys om loppet kommer senare.

Väntar till 2027 och spring på 1:30 som man och 1:45 som kvinna! Jag om man kan lita på statistiken så behöver du inte göra något annat. Om man titta på resultatlistorna sedan 1995 så ser man en tydlig trend: Toppen blir glesare och glesare. I jämförelse med de första åren räcker en ca 5 min sämre tid att få en topp 100 placering. Detta vid ökade deltagarantal. Kan det vara så att det finns allt färre som orkar eller ha lust att träna hård? Det är i alla fall ett fenomen som är inte okänd och som man även kunde kolla i andra långlopp. Deltagarantal går upp, topptider blir färre. Men det finns ett ljusglimt i statistiken för Stockholmshalvmarathon: De senaste två åren bröts trenden och tiderna blev bättre igen. Vi få se om 2 timmar hur det blir. Klarar 100 kvinnor en tid under 1:39 och 100 män 1:19? Starten har precis gott!

Hur fungerade träningen?

Nästa 40% ökning av träningsmängd låter ju mycket men då får man inte glömma att jag jämnför med ett sagolik låg nivå förra säsongen.

Hur gick det med ditt mål att tränar dagligen en timme?

Det gick inte alls. Kom lite mer än halvvägs. Jobbet var väl huvudursaken att det blev mindre, och sen dålig planering.

Nöjd med dina säsongsmål?

Det stora målet Kalmar var rent resultatmässigt ett fiasko. Bara några få minuter bättre än i fjol. Men med hänsyn till att jag käckade antiinflamatoriskt så sent som ett par dagar innan och att jag 10 dagar innan inte ens kunde springa 100m utan smärtor så är jag faktiskt ganska nöjd. Kroppen var ganska groggy efter medicineringen och sa ifrån efter ca. 2/3 på cyklingen, fram till dess höll tidtabellen förvånansvärt bra.

Några andra highlights?

Definitivt löpningen. Läste under sommaren boken ”Born to run” som gav helt klart en nytändning i löpning. Testade en hel del nya saker för att förbättra min löpteknik och slutligen tempot. Fivefingers kommer till använding ännu mera framöver.

Resultatmässigt?

Maran och Xtremrun. Fortfarande inte några tider som man vill ha diplom för men när körde man en Maran så avslappnad att man bara under 3 – 4 km kände sig något trött?

Xtremrun gav mersmak att eventuell våga sig fram till terrängsträckor längre än maraton.

Triathlon är väl också cykling och simning?

Tycker inte att jag blivit sämre på cykling men ja, där kommer jag se över fördelningen av enheter.

Simning?

Kan vi prata om något annat? Fast det känns så att med en rimlig insats kunde man faktiskt kapa lätt 10 min på ironmandistansen och man skulle vara mindre trött på cykeln. Längre framme är man på köpet.

Dina planer för 2010?

Nya prylar J  och resten är hemligt. Nej, skämt åt sidan. Principiellt vill jag komma närmare målet 1h träning / dagen. Med rätt upplägg kan man kommer mycket långt. Det blir förmodlingen ett riktig träningsläger 7 – 10 dagar, eventuellt ett till redan under vintern. Antagligen kommer jag köra även en Ironman till innan Kalmar. Annars ca. 20 tävlingar igen mest kategori B och C. Maran ska jag pressa tiden en ordentlig bit till.

Till vadå?

Som det sagts någongång:” Keep you top goal secret and surprise everybody”

Lycka till för kommande säsongen och tack för samtalet!

Tack själv!

Idag gick jag i stan och såg en kille som såg väldigt likt ut med vinnaren av Stockholm Marathon 2009. Samma ansiktsdrag, samma bestämda blick, samma ganska smala kropp. Nej, jag har ingen aning om han kom från Kenya, Etiopien eller Eritrea. Kip, jag kallar honom så, hade kavaj på sig. Stopp! Något vara fel med honom. Han gick med kryckor. Det fattades något: Ett ben. Ena kavajbyxbenet fladdrade deprimerande och provocerande i vinden.

Nej, han var inte vinnaren av Stockholm Marathon 2009. Av hans färdighet med kryckorna att döma hände hans öde ett bra tag sedan. Kanske en mina, en bomb, ett infekterad sår, en olycka? Jag kommer aldrig att veta. Men jag är tyvärr ganska säkert på att han aldrig kommer att vinna Stockholm Marathon. Det är verkligen ett ganska underordnad problem att fundera om man kommer att klara en viss tid nästa tävling. Nej, det är en lycka att man har en möjlighet att förbättra sin tid. Vilken lycka! Att vara hel och frisk. Jag ska springa ett extra varv för Kip ikväll.

En gång i tiden hatade jag löpning och tyckte det var rent trakasseri att avsluta en kortdistanstriathlon (1km simning -40 km cykling -10km löpning) med just 10km löpning. Ibland var det tom tortyr när man återigen cyklade så pass hårt med hoppet att när man kommer till transition 2 så blir löpningen inställd.

Med tiden lärde jag mig. Framförallt att triathlon är en materialsport. Allt efter mottot: Vinner du inte, ska du i alla fall se väldigt bra ut i mål. Du kan räkna själv hur många par nya löparskor du kan köpa istället för en enda cykelram. Och dina löparskor ser man dessutom mycket bättre ibland oftare, än en cykelram då passerhastigheten är lägre. Det gäller dock inte för de som alltid drägla kring växlingsområdet. Nu titta man mer på materialet = cykelramar än själva tävlande, nästan i alla fall. Tidigare var det främst den kvinnliga publiken nästan intill säkert att kunde sen en välsvarvad manlig triatletkropp i bara mässingen. Och det var nog något mer spännande än en carbonram för flera tiotusen kronor. Dessa tider är historia sedan mycket längre nu när överste ”regelvärkare” snart kräver att kroppen måste vara helrakad för det verka farligt att man se en öppen tävlingsdräkt och brösthår i tv. Men det lösa sig 2015 med en enhetsdräkt som börjar strax under kinden och går ner till fotknölarna. Till dess har man säkert hittad en perfekt metod hur alla cyklar vid en ”draftingtävling” kan snabbt och säkert kopplas ihop så att alla som lämna vattnet samtidigt kan vara med vid den avslutande löptävling. De som simma för långsamt och inte kan simdrafting ansågs redan 1992 som icke-triatleter. ”If you can’t swim (fast) better play chess”, gissar vem som sa så.

Åter till mina skor. Den ambivalenta inställningen till löpningen förvandlades efter många år till insikten att dessa 10 km löpning måste kunna överlevas på ett någorlunda hederligt sätt. Lösning: bekväma skor, man tar ju på sig längre tid än de bästa. För en sak blev snabbt tydligt: Även om man knappt sprang mycket mer än 10 km per vecka så var det redan då skillnad mellan löparskor och löparskor. Inte bara rent objektiv utan i sin framtonig, och vad ägaren hade att förmedla till sina konkurrenter, medtävlande.

Puma: ha inte råd med de dyra men är en medveten löpare, så att säga Skoda för löpare, Adidas: då gammaldags tysk och något smala och ostadiga, New Balance: för de som annars köpte Birkenstock, Avia: Första modeller som var anpassat till triathlon, wow, Nike: Just do it, - först ute att sy ihop sina dojor med barnarbete varför de fick min personliga missaktingsstämpel de efterföljande 20 åren. Att det just därför gick så bra för det företaget för att jag halvblåbär (inte ens det var jag duktig på) inte var deras kund är nog en liten långsökt förklaring. Nej, alla vet senast i dessa märkesklädernas tider: Nike är för vinnare och enbart för vinnare. Och köper man en Nike skor så kan man i alla fall känna sig som en sådan.

Men vad skulle jag göra? Medelmåttig halvblåbär? Efter mycket provande och testande: det blev ASICS. Passade min fot och tilltalade mig också in sin modellval: 1030, földes av 1040, och året därpå aven en … rätt 1050. Dessa skor som alla andra märken var redan då, utrustad med två finurliga räkneverk: De kunde räkna kilometer (dock bara mycket hemligt) och dessutom hade de en inbyggd klocka som kunde räkna i alla fall år. Var en av de två räkneverk slut så var även skon slut. Det förklarade alla säljare för mig. 1000 km eller max 3 år. 10 km på ca. 35 veckor under 3 år blir ungefär 1000 km. Så senast efter 3 år behövde man minst ett nytt par löparskor.

Men skorna såg oftast ut som nya, och kändes så bra fortfarande att de var perfekt för alla möjliga andra saker som t.ex trädgårdsarbete (ett par Mizuno från 1992 gör där fortfarande en fantastisk tjänst då de tillåter en sekundsnabb transition in i huset och ut igen). Du räknar ut lätt, att med tiden blev det en vacker samling av ASICS alla årsmodeller, några gick senast till stadsmission. Skulle inte förvånad mig om jag blir omsprungen i något lopp av en av mina äldre dojor.

Förresten det gick alldeles utmärkt att gå i de i många år efter de var obrukbara för löpning men det var dödsstraff på att gå i de när man använde de i träning och tävling. Kan det vara så att genom att jag alltid trodde på det som sagts om löparskor så gick det lättare att kränga på mig ett nytt par skor? Enkelt var det också. Köpet gick på ett par minuter bara kolla på nästa nummer och samma storlek och det behövdes inte ens provlöpning på bandet, de passade alltid som handsken. Jag hade nog inte märkt någon större skillnad med min väl utvecklat löpteknik. Min personliga coach jämförde löpstilen en gång med den av en berusat björn och antagligen var det en förolämpning av alla världens björnar.

Tänk på min fasa när ett vackert år ASICS inte längre var nöjd med att jag kom varje år för att köpa deras nyaste x0y0 utan förvillade mig helt, allt efter mottot: Det är mycket enklare att sälja mera till befintliga kunder än att sälja till flera nya kunder. Plötsligt fanns det en 1110 och en 2110. Hjälp! Vad gör man nu? Du gissa rätt. Köpa bägge modeller. Det gick enklare då det var i USA och erbjudande ”köp 2 betala bara det dyrare paret”. Med tiden kom jag på att 21xx modellen känns mer dämpat, 11xx modellen hade lite mer spänst. Denna omskakande insikten baserade ju enbart på att min träningsmängd i löpspåret nästan fördubblades. Att andra sprang samma sträcka på en dag eller innan frukost var deras problem. Jag hade i alla fall de renaste skor! Och blev de någongång ändå för smutsiga så åkte de in i tvättmaskinen. Jag bara ignorerade alla dödsallvarliga löparskoregler som hotade med omedelbart och livslång löparknä och hälsporre samtidigt.

Jag kommer inte ihåg längre hur många gånger om jag ”förstörde all dämpningförmåga” av mina Kayano14. Jag är en barbar! Men för det ena, just mina Kayano14 har fortfarande en gudomlig dämpning, och jag vet varför: de är lite dumma, de kan inte skilja mellan 40 grader varmt vatten i en tvättmaskin och 40 grader ute och fulldusch i början av ett maratonlopp med efterföljande timslång söndertrampning av mina gracila fötter.

Ibland kring midnatt hör jag bråk från garderoben: Mina alldeles jungfruliga DS-Trainer har blivit lite kaxiga nu då de fick vara med i en tävling för de tycker att de var bäst lämpat för tävling och att förmedla löpkänsla och spänst, samtidigt hånade de mina Kayano att var alldeles för tjocka, hela 200g tyngre. Varav både 2130:orna och 2140:orna tyckte att de små vita bör hålla lite tyst med sitt utseende mer som tofflor än anständiga löparskor. Bägge har nu nog rullad av en hel del mil och det syns, med ett litet hål vid tårna exakt på samma ställe. Men det ger ändå varken ett annat par i vitlysande Rinoskin en chans, de är verkligen bara bra för inomhushallar. Och ett fortfarande alldeles fin par 1110:or som står brevid vet nog att de snart får bara jobba i trädgården, de är helt enkelt för gamla och skulle i fall man ändå skulle springa i de leda till omedelbart invaliditet.

Gissa i vilket par jag kommer att springa maran om sådär 11 dagar? Men ännu finns det tid att titta närmare på nya Kayano15 (mycket mycket bättre än 14), Mizuno du vet märket som överlever mer än 15 år trädgårdsarbete är äntligen igång på allvar igen. Men är du en riktig triatlet ska du faktiskt ha ett par Zoot. Ju, jag vet att även Brooks, Sacony, Pearl Izumi och Rebok finns, Ecco vill också ha sin del av löparskopkakan och glöm inte att Finlands bästa Ironman sprang i Karhu. När du alltså nästa gång går in i en sportaffär tänk inte bara att du möter en hel industri! Du kan helt enkelt inte lägga 1500 kr (i motsatsen till många andra produkter blir löparskor dyrare och dyrare) på ett par hundra gram polyester och andra mer eller mindre vetenskaplig utstuderade kol-väte-material bara för att du tycker om färgen. Om du inte anpassa dess nästan överkänsliga high-tech-produkter till din alldeles egna pronation-subination-mileage-vikt- häl-tå-frekvens-hålfot-plattfot-steglängds-löpstil är du fördömd att slurpa rund med fel skor och fel image tills du inser du bara kan uppnå dina personliga mål med rätt par löparskor.

Det är så underbart att en tidigt morgon ( J allt är relativt) sticka ut och dra en fin morgonrunda innan frukost. Bara en liten kolhydratdos innan, en banan är perfekt, en mugg med vatten och iväg. Det är smart att i början lägga in lite teknikövningar och samtidigt värma upp. Då är man bra varm efter 10 -15 minuter och man kan börja sin träning. Ligamenten har en chans att också mjukna upp lite och blir chockat av någon idiotrush.

Vad? Efter 15 minuter är du redan hemma igen vid frukostborden för du orkade inte mera och blev så hungrig. Jag vill svara med en citat av Jack Daniels (löppåven, inte han med spriten): ”If you only have 30 minutes better to train 30 minutes than nothing. ” och lägga till:” Men i Guds namn kör minst 30 minuter!” Vad är ett träningspass som är en retning av kroppen men som lär honom att det är snart över igen, ta inte i för mycket de 15 minuter går ju i alla fall etc. Tror du att din kropp är dum? Kanske, men framför allt är det lat. Och du kan lura kroppen ganska väl. Testa en sak de kommande veckorna. Förmodligen är du just nu i sista delen av en uppbyggnadsfas om du vill vara bra redan i början av säsongen, andra kör kanske hel maj ut med ökade mängd och belastning. Oavsett vad du tränar för, öka mängd av din träning varje vecka med ca. 10 %. Om du börjar med 3 timmar om 4 veckor är det 4 timmar etc. Se till att samtidig även öka belastningen stegvis varje vecka. Sen den 5:e veckan reducerar du mängden till utgångsläge igen. Du kommer att blir förvånad hur mycket snabbare du kommer att kunna springa din standardrunda, enklare kunna göra dina reps etc.

Avgörande är dock att du ökar även belastningen. Det finns inga genvägar för det.

Du måste träna hårt om du vill blir snabbare och starkare. Jag har sett extremexempel av folk som tränade 20 timmar och mer och knappt något tempo. När det var dags för tävling fanns så klart inget tempo.

Men allt är relativt. Om ditt mål är att klara Midnattsloppet på 50 minuter så är det en utmaning att klara av 6 x 1000 m på 5 min var, men du måste sträva efter det. Om du inte kan springa 5 km på 25 minuter så blir det inga 50 minuter på milen heller. Ut med dig, dela upp distansen i små bitar och spring det i ditt höga tempo. Om du tycker det är jobbigt? Emil Zatopek gjorde i april av hans triumfår 1954 10 x 200m och 50x400m för att blir snabbare och hårdare. Samma år slog han sen världsrekord på 5000m och 10 000m.

Det är gammal sörja? Ok, kolla in www.iaaf.org. Hur många kenyaner finns bland de 14 snabbaste män i år på 10 km löpning? 13! En typiskt intervallpass som den kenyanska eliten underkastar sig i försäsongen: 12x400m, 6x800 eller 5x1000m i tävlingsfart eller snabbare som motsvarar alltså 2:45 -2:50 tempo.

Tills idag hade jag en helig regel ang cykling: Ingen racercykling ute före Mallisträningläger! Inte en kilometer! Kanske somliga tycker det är en förlegad och till och med korkat inställning att bara bygga upp sin styrka med rulleträning inomhus. Andra vill härdas i tuffa helgpass på MTB och minusgrader. Men för mig passade det bra, var sällan förkyld och kunde få på mental jobbiga rullepass få den där hårdheten som behövs för att stå ut med en långdistanstriathlontävling. I mina träningspassberäkningar räknades varje rullekilometer ggr tre. Så man fick ändå inhopp lite mil. Varför ggr tre, enkelt, på rulle finns ingen frirullning, däcken trycks ihop etc.
Hur som helst skulle jag inte fått spin idag och trott att den fina solen och den såkallade klimatförändringen gjorde det fullt möjligt att cykla lite en vardagskväll.
Trots underställ, termohandskar och pannband frös jag som en hund. Det värsta jag vet att frysa trots att pulsen är högt. Vinden är helt enkelt fortfarande kallt, och fartvinden försämra det hela. Efter jag kollade all info på min cykeldata var det klart. Maxtemp 7C min temp 4C.
Vid 30 km/h och över blir det en upplevd temperatur under noll. Nej, mina rullepass är nog mer effektiva.

Som var idag ute på Freskati i Stockholm. Vädret de senaste dagerna som kastade mellan hopp och förtvivlan och indikationer att formen ännu inte var tillräckligt för att ställa sig på startlinjen till en tävling såg till att jag lät bli.

Nu var dagen inte så illa vädermässigt. Något kallt med 2 – 3 plusgrader men ganska måttligt vind som efter söndagens kulturella och lukulliska pornografiska satisfaktion, (en Carl Larsson utställning som går just nu ut på Valdemars Udde och sen en gottigottgott kaffelatte med dito tillbehör hos Flickorna Voltaire) gick det inte att håller tillbaka, man måste ut och kuta och kolla hur det hade gått.

Tyvärr är det fortfarande en del is på vägar och stigar norr om Norrtull men det gick, och det gick tom riktigt bra. Det blir såna där ögonblick där det gör mindre ont när man springer något fortare, där flåset är där men ändå känns det att man inte ligger på max. Det roliga var att man inte ens under en tävling de senaste två åren har gjort en bättre tid. Det bådar gott. Nu gäller det att håller sig frisk, hålla träningsfliten uppe och inte förivra sig så blir det en riktig kul tävlingssäsong.