Det är nu redan mer än 10 timmar sen när starten gick till årets folkfest men jag är fortfarande uppspelad och vill inte sova. Veckan innan tävling var jag nog mest nervös och till slutet orkade jag knappt att ge mig ut för att hålla spänsten. Överallt hade jag helt plötsligt ont och jag funderade om det var så bra att dubblera träningsdosen jämfört med förra året. Det var det! Med råge!
Det var igår och i morse ett himla räknande vad det skulle blir för sluttid. Det var ju prognos på en ganska varm dag (som bekant blev det så) och då får man nog lägga till ca. 5 min.
Till slut hade min coach i alla fall en lista med olika passertider för att slippa få solsting av för långt stående och väntande i solen.
När man som var på plats på Östermalms IP kom första fadäsen: den tänkta tävlingsdröjan ligger kvar hemma. Tur nog har man en reserv med som var tänkt för byte.
Stockholm Marathon är verkligen proffsig genomorganiserad och tiden fram till start gick bara perfekt. Jag undrar dock om man läsa alla inlägg om man inte ska fundera att ha framöver startgrupper med 5 min avstånd. Fältet sprids ut något och det blir förhoppningsvis inte lika trångt speciellt vid vätskekontrollerna. (Det borde vara lätt att simulera fram med all tider och mellantidsdata man har).
Hur som helst tog det nästan 2 min att kommer över startlinjen sen sprang man bara på. Jag var något förvånad hur vissa drog iväg. En maraton fixar man ju inte de första 5 km. Jag tog det i början extra lugnt höll mig tom över min tänkta snittfart för första varvet, men redan efter 3 km kom de första emot mig med ryggen förre. Det skulle under loppet gång blir nästan tusen. Resan genom Djurgården fram till Kungsan där första peppningen av coachen väntade gick lätt, lätt och min följeslagare Polar RS800CX visade efter lite kalibrering mycket exakt km markeringen. I mål var det 20 meter fel och då får man tänka att jag säkert inte alltid sprang den tänkta linjen, ibland kortare ibland längre. Förresten var det 217 hödjmeter räknad över hela banan.
Efter man kysste sin coach (räknas det som doping) var man snabbt för bi slottet och även Södra Mälarstrand gick rätt skapligt. Ett tag trodde jag att det var något fel på snitthastighetsuträckning den rörde sig knappt. Bara lite grand vid Västerbron. Lugnt bara lugnt, Det är bara första tredjedel och loppet börjar inte förrän Södra Mälarstrand på andra varvet. Efter 2 mil insåg jag att nu var det väl kört med önsketiden men samtidigt kändes det som en fin fin pass hemma i skogarna. Varför inte trycka på lite nu, Djurgården är ju lite varmt och jobbigt annars. Jag skulle inte ha gjort det. Jag tryckte på en aning för mycket. Men det kändes bra. Hoppas där kom redan 25 km, och sen Kungsan, coachen med Red Bull och obligatoriska kyssen. Det gav extra kraft och vingar. Speciellt också när jag insåg att jag hade önskat tre hemmagjorda gel istället för två. Tyckte att trots att jag tog rikligt med sporttryck vid varenda station som var det för lite energi som jag fick i mig. Perfekt med alla olika smakupplevelse från druvsocker till energikaka till buljong en stor eloge till organisatörer. Men, varför har ni Cola så sen (vid stadshuset). Det skulle inte alls vara dumt att hade oftare och tidigare.
Ut från Kungsan, förbi slottet igen och musik överallt, fantastiskt publik (hur orkar de att stå där och heja så länge?) och ja, vi ha en fantastiskt stad och när det är ett sånt väder finns inget bättre. Dock är det så att värmen sänker farten. Och det kändes nu upp för Västerbron att det gick en aning långsammare, men inte farligt alls. Det var bra spänst kvar och Samba-tjejer vid brofäste på andra sidan gav en extra knuff. Jag undrar om de avlöser varandra, de kan väl knappast dansa där i värmen i 6 timmar?
Sen kom en konstigt tanke, det var nästan 35 km avverkade och det kändes fortfarade rätt bra. Tempot sjönk en aning men inte speciellt. Skulle det bara rulla på så här? Skulle man tom kunna öka de sista kilometrarna? Centralen om och vätskekontrollen, och då kom känsklan, - jag tyckte det var skönt att gå ett par meter, farligt farligt. Som tur stått där min coach och påminde mig om att det nu gäller att inte släppa det här. En kyss och vidare iväg. En god träningskompis till mig kom plötslig jämsides och undrade om jag ville ha lite vatten, ju det ville jag alltid. Han tyckte att jag såg stark ut. Verkligen? Jag? Nu efter 37 km. Hallo, nu tar vi Torsgatan sen är vi hemma.
Men Torsgatan är lång, ganska lång och den lutar. Uppåt. Hela tiden. Och jag är nästan framme vid högersvängen mot Odengatan när jag inser att det är första gången under loppet att flera springer om mig. Vad är detta? Jag tar i men alla stora benmuskler: hamstring, quads och vader protester. ”Vi har nu sprungit i 38 km och du vill öka tempot, glöm det” ”Hallo, ni har SÅNKT tempot, så här kan det inte gå till de sista kilometerna. Det är jag som bestämmer!” Bestäm du vad du vill, vi har jobbad hårt och det lutar fortfarande uppåt. Vill du komma i mål så lämna oss i fred!”
Jag blev faktiskt lite arg, men jag inser att det var de där förbaskade något för snabba 5 km på Gärdet skulle kosta mig nu 2 -3 minuter. Kanske det enda taktiska missen under hela loppet. Det var bara att gillar läget och köra på så gott det gick, det var ju inte speciellt långt kvar. Sista 800 meter gick det sen helt plötsligt att öka tempot igen, det blev ett fint upplopp och en underbar känsla inne i stadion. Det skulle vara ett brott om någon skulle verkligen ta bort löparbanan och samtidigt riva hjärtat ur denna underbara stadion. Jag hoppas verkligen att det finns tillräckligt många beslutfattare som inser detta. Stockholm Stadion kan aldrig blir en ren fotbollstadion om man inte förstör den för all evighet och beröva den sin själ.
Önsketiden var borta sen länge sen men det var ändå banrekord och mer än 30 min snabbare än förre året och topp 2000. Visst kunde man vara med sin prestation.
Jag är särskild imponerad av de många duktiga tjejer/kvinnor som delvis sprang ännu smartare = jämnare.
Facit och lärdomar: Det är mycket värdefullt att lyssna på sin rutin, lita på sluttidsprognoser och anpassar sin taktik efter det. Loppet blir så otroligt mycket roligare och jag hade jobbigt i princip bara 4 km. Det kan man väl stå ut med.
Det är oerhört viktig att lägga upp en plan hur man ska få i sig näring och sen ska man hålla sig till det. Jag t.ex förbrukade 3250 kcal under hela loppet. I bästa fall kunde jag i mig 700 – 900 kcal under mitt lopp. Men med lite eftertanke kan man se till att ”hammaren” inte märks speciellt starkt och att man kör tidigare på fetförbränning och mera på fetförbränning.
42,195 km är för långt att springa. Det är mycket mycket enklare att springa 6 ggr 7 km som jag gjorde, sen är ju bara 195 m kvar.
Och, spring inte för fort första halvan om du inte är från Kenya. Kenyaner har en tendens att starta stenhårt och sen håller undan.
En kurios: Jag sprang de sista 2,2 km snabbare än den tredje bästa kenyanen och två brött innan km 35. Tyckte deras ben ännu mindre om sista biten Torsgatan och Odengatan än mina?
Och kroppen då: inte en blåsa på fötterna. Wow! Lår musklarna stramar något men det var inga större problem att går i trapporna, gå till en restaurang och ser avslutet av maran med en god pasta och en pizza efteråt. Sen en liten promenad genom stan och sen sista biten hem. Man mår som en prins. Det blir spännande vad benen säger imorgon. Blir det en cykeltur?
Det är ju bara 62 dagar kvar till Kalmar.

En gång i tiden hatade jag löpning och tyckte det var rent trakasseri att avsluta en kortdistanstriathlon (1km simning -40 km cykling -10km löpning) med just 10km löpning. Ibland var det tom tortyr när man återigen cyklade så pass hårt med hoppet att när man kommer till transition 2 så blir löpningen inställd.

Med tiden lärde jag mig. Framförallt att triathlon är en materialsport. Allt efter mottot: Vinner du inte, ska du i alla fall se väldigt bra ut i mål. Du kan räkna själv hur många par nya löparskor du kan köpa istället för en enda cykelram. Och dina löparskor ser man dessutom mycket bättre ibland oftare, än en cykelram då passerhastigheten är lägre. Det gäller dock inte för de som alltid drägla kring växlingsområdet. Nu titta man mer på materialet = cykelramar än själva tävlande, nästan i alla fall. Tidigare var det främst den kvinnliga publiken nästan intill säkert att kunde sen en välsvarvad manlig triatletkropp i bara mässingen. Och det var nog något mer spännande än en carbonram för flera tiotusen kronor. Dessa tider är historia sedan mycket längre nu när överste ”regelvärkare” snart kräver att kroppen måste vara helrakad för det verka farligt att man se en öppen tävlingsdräkt och brösthår i tv. Men det lösa sig 2015 med en enhetsdräkt som börjar strax under kinden och går ner till fotknölarna. Till dess har man säkert hittad en perfekt metod hur alla cyklar vid en ”draftingtävling” kan snabbt och säkert kopplas ihop så att alla som lämna vattnet samtidigt kan vara med vid den avslutande löptävling. De som simma för långsamt och inte kan simdrafting ansågs redan 1992 som icke-triatleter. ”If you can’t swim (fast) better play chess”, gissar vem som sa så.

Åter till mina skor. Den ambivalenta inställningen till löpningen förvandlades efter många år till insikten att dessa 10 km löpning måste kunna överlevas på ett någorlunda hederligt sätt. Lösning: bekväma skor, man tar ju på sig längre tid än de bästa. För en sak blev snabbt tydligt: Även om man knappt sprang mycket mer än 10 km per vecka så var det redan då skillnad mellan löparskor och löparskor. Inte bara rent objektiv utan i sin framtonig, och vad ägaren hade att förmedla till sina konkurrenter, medtävlande.

Puma: ha inte råd med de dyra men är en medveten löpare, så att säga Skoda för löpare, Adidas: då gammaldags tysk och något smala och ostadiga, New Balance: för de som annars köpte Birkenstock, Avia: Första modeller som var anpassat till triathlon, wow, Nike: Just do it, - först ute att sy ihop sina dojor med barnarbete varför de fick min personliga missaktingsstämpel de efterföljande 20 åren. Att det just därför gick så bra för det företaget för att jag halvblåbär (inte ens det var jag duktig på) inte var deras kund är nog en liten långsökt förklaring. Nej, alla vet senast i dessa märkesklädernas tider: Nike är för vinnare och enbart för vinnare. Och köper man en Nike skor så kan man i alla fall känna sig som en sådan.

Men vad skulle jag göra? Medelmåttig halvblåbär? Efter mycket provande och testande: det blev ASICS. Passade min fot och tilltalade mig också in sin modellval: 1030, földes av 1040, och året därpå aven en … rätt 1050. Dessa skor som alla andra märken var redan då, utrustad med två finurliga räkneverk: De kunde räkna kilometer (dock bara mycket hemligt) och dessutom hade de en inbyggd klocka som kunde räkna i alla fall år. Var en av de två räkneverk slut så var även skon slut. Det förklarade alla säljare för mig. 1000 km eller max 3 år. 10 km på ca. 35 veckor under 3 år blir ungefär 1000 km. Så senast efter 3 år behövde man minst ett nytt par löparskor.

Men skorna såg oftast ut som nya, och kändes så bra fortfarande att de var perfekt för alla möjliga andra saker som t.ex trädgårdsarbete (ett par Mizuno från 1992 gör där fortfarande en fantastisk tjänst då de tillåter en sekundsnabb transition in i huset och ut igen). Du räknar ut lätt, att med tiden blev det en vacker samling av ASICS alla årsmodeller, några gick senast till stadsmission. Skulle inte förvånad mig om jag blir omsprungen i något lopp av en av mina äldre dojor.

Förresten det gick alldeles utmärkt att gå i de i många år efter de var obrukbara för löpning men det var dödsstraff på att gå i de när man använde de i träning och tävling. Kan det vara så att genom att jag alltid trodde på det som sagts om löparskor så gick det lättare att kränga på mig ett nytt par skor? Enkelt var det också. Köpet gick på ett par minuter bara kolla på nästa nummer och samma storlek och det behövdes inte ens provlöpning på bandet, de passade alltid som handsken. Jag hade nog inte märkt någon större skillnad med min väl utvecklat löpteknik. Min personliga coach jämförde löpstilen en gång med den av en berusat björn och antagligen var det en förolämpning av alla världens björnar.

Tänk på min fasa när ett vackert år ASICS inte längre var nöjd med att jag kom varje år för att köpa deras nyaste x0y0 utan förvillade mig helt, allt efter mottot: Det är mycket enklare att sälja mera till befintliga kunder än att sälja till flera nya kunder. Plötsligt fanns det en 1110 och en 2110. Hjälp! Vad gör man nu? Du gissa rätt. Köpa bägge modeller. Det gick enklare då det var i USA och erbjudande ”köp 2 betala bara det dyrare paret”. Med tiden kom jag på att 21xx modellen känns mer dämpat, 11xx modellen hade lite mer spänst. Denna omskakande insikten baserade ju enbart på att min träningsmängd i löpspåret nästan fördubblades. Att andra sprang samma sträcka på en dag eller innan frukost var deras problem. Jag hade i alla fall de renaste skor! Och blev de någongång ändå för smutsiga så åkte de in i tvättmaskinen. Jag bara ignorerade alla dödsallvarliga löparskoregler som hotade med omedelbart och livslång löparknä och hälsporre samtidigt.

Jag kommer inte ihåg längre hur många gånger om jag ”förstörde all dämpningförmåga” av mina Kayano14. Jag är en barbar! Men för det ena, just mina Kayano14 har fortfarande en gudomlig dämpning, och jag vet varför: de är lite dumma, de kan inte skilja mellan 40 grader varmt vatten i en tvättmaskin och 40 grader ute och fulldusch i början av ett maratonlopp med efterföljande timslång söndertrampning av mina gracila fötter.

Ibland kring midnatt hör jag bråk från garderoben: Mina alldeles jungfruliga DS-Trainer har blivit lite kaxiga nu då de fick vara med i en tävling för de tycker att de var bäst lämpat för tävling och att förmedla löpkänsla och spänst, samtidigt hånade de mina Kayano att var alldeles för tjocka, hela 200g tyngre. Varav både 2130:orna och 2140:orna tyckte att de små vita bör hålla lite tyst med sitt utseende mer som tofflor än anständiga löparskor. Bägge har nu nog rullad av en hel del mil och det syns, med ett litet hål vid tårna exakt på samma ställe. Men det ger ändå varken ett annat par i vitlysande Rinoskin en chans, de är verkligen bara bra för inomhushallar. Och ett fortfarande alldeles fin par 1110:or som står brevid vet nog att de snart får bara jobba i trädgården, de är helt enkelt för gamla och skulle i fall man ändå skulle springa i de leda till omedelbart invaliditet.

Gissa i vilket par jag kommer att springa maran om sådär 11 dagar? Men ännu finns det tid att titta närmare på nya Kayano15 (mycket mycket bättre än 14), Mizuno du vet märket som överlever mer än 15 år trädgårdsarbete är äntligen igång på allvar igen. Men är du en riktig triatlet ska du faktiskt ha ett par Zoot. Ju, jag vet att även Brooks, Sacony, Pearl Izumi och Rebok finns, Ecco vill också ha sin del av löparskopkakan och glöm inte att Finlands bästa Ironman sprang i Karhu. När du alltså nästa gång går in i en sportaffär tänk inte bara att du möter en hel industri! Du kan helt enkelt inte lägga 1500 kr (i motsatsen till många andra produkter blir löparskor dyrare och dyrare) på ett par hundra gram polyester och andra mer eller mindre vetenskaplig utstuderade kol-väte-material bara för att du tycker om färgen. Om du inte anpassa dess nästan överkänsliga high-tech-produkter till din alldeles egna pronation-subination-mileage-vikt- häl-tå-frekvens-hålfot-plattfot-steglängds-löpstil är du fördömd att slurpa rund med fel skor och fel image tills du inser du bara kan uppnå dina personliga mål med rätt par löparskor.

Om 15 dagar och 16 timmar är det dags för första stora delmål i år: Stockholm Marathon. Och med varje dag blir jag mer nervös. Länge förträngde jag fjolårets minne av loppet som var en enda smärta från foten till Västerbron in till mål. Och det gick inte fort. Förmodligen en av de långsammaste mil jag har sprungit, äh gått. Inte ens det egna formel ”spring hur långsamt du vill men spring, för du kan aldrig går fortare” hjälpte, benen var som två ballonger och ibland undrade jag hur det då samtidigt kunde kännas så tungt. Ballonger flyger väl?

Tiden blev en halv förnedring, men egentligen ett rätt konsekvent kvitto för alldeles för lite träning under ännu kortare tid.

I år var det i alla fall en bättre disciplin och ändå är jag mer och mer nervös med varje dag som går. Marathon är marathon är marathon och som Cameron Brown beskrev det så fint: ”20 miles of hope and 6 miles of reality.”

Vad om? Vad om alla testlopp på olika distanser och efterföljande beräkningstabeller som nästan alla peka på ungefär samma marathonsluttid har fel? Vad om magen krånglar? Vad om det blir för varmt? Vad om det blir för kallt? Vad om ett knä kommer att ömma? Vad om min pulsmätare slutar att fungera eller min distansmätare? Vad om man få ont i ryggen? Vad om mina löparskor inte tål sportdryck och tappar all dämpningförmåga? Vad om det kommer en elak strävhårig tax springandes från publiken och biter mig i vaden?

Ska jag skaffa en extra pulsklocka, rådfråga en löpprofessor vilken sluttid jag verkligen ska satsa på, ställa ut var 5:e km ett par reservskor av mitt favoritmärke, skydda mig med specielldräkt mot regn, sol och attackerande taxar?

Det säger sig själv att all dessa tankar är helt absurda och skulle en och annan sak inträffa är den ofta inte så farlig och taxar är oftast mycket snälla. Jag tror det är helt normalt att man får lite konstiga tankar och är lite nervös. Lite, det höja spänsten, fokuseringen. Det är inte världsavgörande att göra ett maratonlopp. Men när det sen händer så är det världens grej. Kroppen kommer vara på topp, redo, förberedd! Och sen kör man. Det är i slutet hjärnan som bestämmer mest hur det blir. Varför tillskriver man annars att rätt musik kan vara upp till 10% prestationshöjande under ett lopp? Det är knappast att några elektroner flyter in i musklerna via hörlurarna och sen kan man springa snabbare och längre.

Det kommer att gå bra. Gå fort it!